Fistel
Det är oerhört störande att prata med människor som har saker i ansiktet som inte borde vara där. Exempelvis otäcka vårtor... eller andra störande objekt. Man pratar med dem men flackar hela tiden med blicken som hela tiden söker sig tillbaks till svulsten, vare sig man vill eller inte. Och hur gärna man vill låta bli går det inte att sluta titta.
Jag gör minst tre till fyra intervjuer om dagen på jobbet. Och just idag har jag skaffat mig en finne på absolut sämsta tänkbara ställe. Bara vetskapen att mitt intervjuoffer skulle tänka samma tankar som jag gör mig ofokuserad. Jag känner hur dom tittar på min finne... mitt på näsan... helt centralt... kirurgiskt placerad... och slutar ta mig på allvar.
- Jaha du, du tycker att jag har en lustigt placerad finne. Lyssnar du ens på vad jag ställer för frågor, tänker jag.
Och så kanske de tänker att jag märker att de tittar på min näsa istället för på mig och så tappar de fokus. Och så tappar jag fokus. Och sen hamnar vi i en sjukt ofokuserad spiral innehållande utstickande hudflikar, vårtor, finnar och så vidare och så vidare...
Skitjobbigt.